Kapitalförsäkring eller investeringssparkonto – sparprodukter med väldigt olika intäktsmodeller

Det långsiktiga sparandet

I en artikel i Dagens Industri 2013-01-18 tar man upp att bankerna ”mjölkar” sina kunder med kapitalförsäkring på avgifter genom att inte informera om ”gratisalternativet” investeringssparkontot. 69 procent av svenskarna uppger att de inte har hört talas om det nya sparandet. 425 000 personer har dock öppnat kontot och investerat ca 40 miljarder under 2012. Det blir ca 95 000 per person, så någon småspararprodukt är det inte! De totala insättningarna är väl i klass med insättningarna i PPM 2012, som var 33 miljarder!

Vi har i en rad artiklar på Itello Insights tagit upp olika aspekter på det långsiktiga sparandet. När vi tittar på det frivilliga sparandet utan uppskjuten skatt så fyller investeringssparkontot och kapitalförsäkring i det närmaste identiska kundbehov. I det perspektivet borde större prisskillnader vara svåra att motivera. DI tar fram ett exempel där det efter 20 år skiljer 100 000 kr i belopp mellan samma sparande i investeringssparkonto och kapitalförsäkring. Vissa vill hävda att kapitalförsäkring till skillnad mot investeringssparkonto är en rådgivningsprodukt. Därför tar man ut en årlig avgift för rådgivning som baseras på kapitalvärdet. Men om två produkter är i det närmaste identiska kommer det naturligtvis i det långa loppet vara svårt att förklara varför det ena är en rådgivningsprodukt och den andra inte. Vad är för övrigt en rådgivningsprodukt? Handlar inte rådgivning om kundens totala ekonomiska situation? Nej, den högre avgiften för kapitalförsäkring visavi investeringssparkonto finner vi snarare i historiska skäl. Historiskt sett har försäkringssparandet varit skattegynnat varför man har kunnat ta ut högre avgifter än om så inte varit fallet. Men om försäkringsbolagen även i framtiden vill vara med och slåss om det långsiktiga sparandet får naturligtvis avgiftsnivåerna i kapitalförsäkring inte avvika i alltför hög grad från direkt konkurrerande produkter.

Försäkringskoncernerna borde inte göra om misstaget som de gjorde när det individuella pensionssparandet introducerades 1994, nämligen att investera stora belopp för att kunna erbjuda IPS när man i fondförsäkring hade en närmast identisk produkt och dessutom i traditionell försäkring en produkt som väl så bra matchade kundernas behov av trygghet för ålderdomen.   

Och det är kanske här som är pudels kärna, kunden bryr sig inte om produkter utan om de effekter dessa åstadkommer.

Vi går mot en värld där allt fler moment i affärskedjan synliggörs och konkurrensutsätts, vilket i förlängningen, vare sig vi tycker om det eller ej, även kommer att medföra transparens i prissättningen. Vill kunderna inte acceptera att service via bankkontoren och personlig bankrelation kräver högre avgifter kommer bankkontoren, likt mjölkaffärerna på 60-talet, dö sotdöden och i förlängningen kommer bankerna att tvingas anpassa pris efter kanal.

Vissa internetbanker utan fysiska bankkontor har redan valt att introducera standardiserad och automatiserad avgiftsfri individuell rådgivning utan att för den skull belasta sina kapitalförsäkringar med specifik försäkringsavgift. Dessa bankers intäkter består istället i huvudsak av courtage, räntenetto och provisioner/kick-backs från fondbolagen.

Väldigt mycket av avgiftsdiskussioner inom det privatekonomiska området handlar i förlängningen om värdet av personlig service på ett bank- eller försäkringskontor eller av någon annan form av förmedlare visavi att inte behöva blanda in några mellanhänder. Och det känns alldeles för enkelt att per automatik värdera alla dessa förmedlares insats till noll. Frågeställningen är kanske inte ja eller nej utan hur mycket vi är beredda att betala för den trygghet som för det stora flertalet en personlig kontakt innebär.  

Vi har inte synpunkter på vilken modell som är att föredra. Det är upp till kunderna att bestämma vilken aktör som de har förtroende för och vilken avgift som de kan acceptera. Som systemleverantör måste vi ha ett flexibelt system som kan konfigurerar för att ta ut de avgifter som aktörerna intäktsmodeller och rabattstrukturer skapar i sina erbjudanden och skatter som respektive lands skattemyndigheter stipulerar – distriburera information.