Tillbakablick på det långsiktiga sparandets historia

Det långsiktiga sparandet

I förlängning av temat Banklivbolagens kostnader och intäkter kommer vi att göra några spaningar inför framtiden för bankerna på marknaden för det långsiktiga sparandet. Med en tillbakablick för att få perspektiv blir det lättare att spekulera om framtiden.

Först något om marknaden för det långsiktiga sparandet som vi definierar den. 2011 var det första året på många år som innebar ett minskat sparande. Andelen som sparade i privat pensionssparande minskade och det verkar som om också omflytten från vanligt fondsparande till kapitalförsäkring minskade. Kanske är marknaden mättad eller så var det introduktionen av investeringssparkontot som gjorde kunderna mindre intresserade. Varför sparandet minskar är en fråga som är intressant men som vi avstår här och nu. Klart är att det finns ytterligare en produkt att spara i och som ofta är det något som behöver säljas snarare än att den köps. En annan sanning är att de flesta aktörer nu har ytterligare ett system att förvalta och underhålla integrationer till webportaler, IT-stöd för bankkontoren, kundtjänst, handelslager och bokföring och har en del manuella rutiner att hantera.

Finansmarknadsminister Peter Norman var tydlig med att han förväntade sig låga eller inga kostnader för själva skalet – men alla i marknaden vet naturligtvis att det kostar att administrera varje sparform. Desto större anledning att återanvända funktioner och processer från andra sparprodukter för att administrera investeringssparkontot effektivt. Och fokusera på hur man kan generera intäkter på annat sätt. Portföljallokeringstjänster som blev så populära att de förbjöds i PPM-sparandet kommer säkert att återuppstå för investeringssparkontot – även om problematiken kvarstår med att fondbolagen måsta hålla större likviditet i sina fonder för att kunna möta ökade volymer och att detta sänker avkastningen i normalfallet. (Det kan ju faktiskt vara bättre att vara likvid i fonden om marknaden går ner). För de flesta banker innebär det att inflöde till investeringssparkontot från andra interna sparprodukter minskar intäkterna – om affären blir sämre eller inte beror naturligvis på om man har hög självbetjäning och effektiv administration.


Vi har redan i tidigare inlägg delat upp marknaden beroende på ekonomisk kapacitet och vilken logik som krävs för att adressera kunderna med ett erbjudande med lönsamhet.

Till breddmarknaden räknar vi avtalspensionsmarknaden och respektive aktörs fondbolags fonder på PPM (genom kryssval). Relativt sett små belopp och många personer innebär att det ställs krav på stor automatiseringsgrad vid hantering av kundernas val. Alecta och AMF är stora aktörer som är beroende av bred marknadsföring. Intäkterna har definierats av avtalsparterna, så här handlar det om att säkerställa låga kostnader och att erbjuda tilläggstjänster för de aktörer som har access till kunden. Bankerna däremot har möjlighet till personliga möten med kunderna kring deras totala ekonomi och kan hantera avtalspensionsval, individuellt pensionssparande och rådgivning kring premiepensionssparandet i samma möte.

Investeringsmarknaden omfattar produkterna kapitalpension, kapitalförsäkring och investeringssparkonto. Här har vi två tydliga målgrupper – dels de som vill vara aktiva själva och sköta sin förvaltning via självbetjäning med en intäktsmodell som baseras på transaktioner och/eller kick-backs från produktbolagen. För de kunder som har ekonomiska medel men saknar intresse finns möjligheten att erbjuda personlig rådgivning antingen på kontor eller via private banking. Här finns det kreativa sätt att generera intäkter och det finns stora skillnader både på hur transparanta aktörerna är och på hur modellerna är konstruerade. Viktigt för att få så effektiv administration som möjligt är naturligtvis att det finns en struktur i hur avgifterna tas ut och att det genomförs konsekvent med något IT-stöd.

Företagsmarknaden är tjänstepension som erbjuds på två sätt. Det kan vara via egna förmedlare, företrädesvis till bankernas egna kunder och externa förmedlare genom att de antingen förmedlar tjänstepension via planadministration i kombination med försäkring/tryggande och sparande eller att banklivbolaget anpassar sitt erbjudande som gruppföreträdare, som Söderberg & Partners, Max Matthiessen, Mercer m.fl. Gemensamt är att de säljs till kunderna mot någon typ av rörlig lön eller provisionsersättning. Finansdepartementets finansmarknadskommitté har fått i uppdrag att utreda frågan kring provisonsförbud. Om provisionsförbud införs kommer ett flertal av försäkringsbolagen att behöva se över sina distributionskanaler. För förmedlarna gäller naturligtvis motsvarande funderingar kring deras intäktsmodell.